4. Stad- och landkonflikten

Konflikten mellan stad och landsbygden anses vara av stor betydelse i förvaltningen av stora rovdjur. Det finns olika dimensioner i denna problematik. Många landsbygdsbo menar att de som bor i städer och även större tätorter är positiv inställda till rovdjur men att de inte förstå eller vill veta om all risk och skada som landsbygdsbo upplever att de utsätts för.

Problemet: Stad- och landkonflikten har stor betydelse för konflikterna om förvaltning av rovdjur men pratas sällan om eller anses vara något som inte kan påverkas.

    detaljer & motsättningar

    Rovdjur som ett fysiskt hot mot människor och ett vettigt livsstil på landsbygden

    • En del människor som bor på landet anser att det finns en påtaglig risk att rovdjuren ska angripa människor. Andra säger att de inte kan röra sig fritt i skogen om det finns rovdjur och att rovdjuren medför att de måste ändra sin livsstil. De säger att det är lätt för folk som bor i städerna att stödja stora rovdjursstam men att det inte är de som utsätts för skador.
    • Motargumentet är att rovdjuren sällan skadar eller dödar människor och att de snarare undviker dem.

    Rovdjur som ett hot mot tamdjur och husdjur

    • Tamdjur är byte för rovdjur. Om inte tamdjur skyddas kan skadorna vara stora. Även när skydd finns, är det inte alltid tillräckligt för att förebygga skador från rovdjur. Det handlar här delvis om boskap och delvis om husdjur. Stödet som ges för att skydda djuren anses inte täcka tamdjursägarnas verkliga kostnader. För många är det inte acceptabelt att hävda att skador ersätts med pengar. Pengar kompenserar inte för de emotionella förluster som tamdjur och husdjur innebär för dess ägare.
    • Motargumentet är att det går att skydda tamdjur och att det finns bidrag till att till exempel upprätta stängsel. Ett annat argument är att riskerna ingår i valet att bo på landet och att människor andra europeiska länder klarar större rovdjurskoncentrationer än de som finns i Sverige.

    Rovdjur som ett ekonomiskt hot – en överlevnadsfråga.

    • För många som livnär sig på djurhållning är rovdjur ett existentiellt hot. Skador som de får från rovdjursangrepp tvingar många att ge upp. Det anses som ett hot inte bara mot enskilda personer som bedriver djurhållning, men mot möjligheten att bo och livnär sig på landsbygden.
    • Motargumentet är att angrepp på får och andra tamdjur sker relativt sällan och att tamdjursägarnas argument är överdrivet och inte rättfärdiga minskandet av rovdjursstammen.

    Rovdjur som symbol

    Från båda sidor anses framförallt vargen som en symbol

    • För många som bor på landsbygden symboliserar framförallt vargfrågan deras upplevelse av att vara marginaliserad och maktlös. Ett citat från en blogg på Jägarförbundets hemsida säger detta väldigt tydligt: ” Det som väldigt många jägare hatar är den maktlöshet, det utanförskap, den situation där deras vardag förändras till det sämre, den rädsla, den oro och det faktum att människor långt bort bestämmer över dem. […] Så det är inte vargen jägarna hatar – utan den symbol, de följdverkningar och fenomen som vargen har kommit att stå för.”

    Vargen symboliserar också för många ondskan. Kyrkan har över många århundraden använd denna symbolik och gör det även idag. Även i sagovärlden är vargen ofta en symbol för ondskan.

    • Motargument: Det är orättvist mot rovdjur att de måste bära ansvar för människors (föråldrade) sätt att tänka. Att det inte handlar om vargen men egentligen ”något annat” är inte fel.

    Om dialogen om rovdjur i Sverige skulle innehålla det som ligger till grund för motståndet och inte enbart fokuserar på sakfrågan, skulle det vara möjligt att hantera problemen och konflikter på ett mer grundläggande plan. Så länge dessa frågor inte tas upp, kommer de att bidra till att polariteten kvarstår eller ökar.

    Det har blivit politik av vargen. Det har blivit landsbygd mot stad. Vi mot dem.

    Enligt vargmotståndarna handlar storstädernas mer positiva inställning till varg om att befolkningen inte själv haft den runt husknuten. De som försvarar vargen hävdar i stället att vargmotståndet är ideologiskt. Enligt forskningen har bägge rätt.

    …vargfrågan [är] en symbolfråga genom vilken individer kan kanalisera ett mer generellt politisk missnöje. Den som har låg tillit till de offentliga institutionerna är mer benägen att ha starkt negativa åsikter om varg. Upplevelsen av politisk maktlöshet påverkar i samma riktning.
    – Om du är missnöjd med hur samhället fungerar i övrigt blir du mer polariserad i vargfrågan

    Delvis har vargmotstånd blivit ett sätt att göra motstånd mot vad som uppleves som storstädernas politiska makt. Vargens återkomst ses som ett politiskt projekt som tvingats på landsbygden av stadsbor som inte själva påverkas av vargen.

    Det finns en storstadsvänlig politik i Riksdagen – en misstro till myndigheter och politiken

    Mot denna landsbygd står människor i staden. Som inte förstår problemet. Men som gärna drivs att ett romantiskt miljötänkande, där naturen ska sköta sig själv utan mänsklig inblandning. Det vore ju bra spännande om man skulle råka på att få se en varg under bilturen ut på landet. Så vad är problemet?

    Problemet för oss på landsbygden är att dessa stadsmänniskor är i politisk majoritet. Men den majoriteten avser vi att rubba. 

    Fler citat

    Landsbygden lider av dåliga kommunikationer, nedläggning av butiker och skolor, sämre postdistribution, långsam utbyggnad av bredbandsnät med mera. Att över huvud taget nämna vargen som hotet mot landsbygden är naivt och okänsligt.

    För något år sedan var manifestet om rovdjurens framtid i Europa klart, fabricerat av naiva ekofascister vars syn på landsbygdsbefolkningen inte andas annat än förakt.

    Det hela bygger på att man bara tar för sig av landsbygden, att befolkningen där ska acceptera och om det sedan går att kombinera med en levande landsbygd intresserar inte ekofascisterna.

    Vi är många som är innerligt trötta på jägarlobbyns falska anspråk på att tala för hela landsbygdsbefolkningen.

    Även om de ekonomiska argumenten är tunga, så är det inte vargen i sig, utan avfolkningen på landsbygden som fått mig att ta ställning i vargfrågan. Vargen är egentligen inget problem. Problemet är de skador och den otrygghet den orsakar. Inte för merparten av Sveriges befolkning, men för de människor som väljer att bo på landsbygden i stället för i städerna.

    Det handlar inte om stad och landsbygdsfrågan. Många jägare är från storstäderna. Alla på landsbygden är inte jägare. 

    Tamdjur och husdjur

    Vargar skall inte finnas på samma plats som människor och tamboskap. Lyssna på folket som lider och berörs av vargens härjningar bland deras tamdjur. Lyssna! Så enkelt är det.

    Att aktiva hel- eller deltidsbönder drabbas, framstår som helt klart för de flesta. Ökat arbete med stängsel, skrämda djur som ibland kastar sina foster, den ständiga oron att något skall hända, försämrad ekonomi. 

    Förra året [2020] dödades ett 20-tal hundar av vargen. I några fall skedde angreppet när ägaren hade hunden i koppel. 

    För det första, det är numera väldigt få hundar som får sätta livet till på grund av varg. Men visst, när det sker är det tacksamma tidningsrubriker. Hundar dör betydligt oftare enligt tillgänglig statistik av i stort sett allt utom av varg.

    Det rapporteras ständigt om rovdjursattacker. Lantbrukare som blivit angripna och vill lägga ned sin verksamhet och det är direkt skadligt för utvecklingen på landsbygden för att inte tala om den otrygghet som detta skapar hos befolkningen som lever och bor där,

    Överlevnad

    Målsättningen för den långsiktiga rovdjursutvecklingen i Europa ligger klar och hur människor och stora rovdjur ska samexistera har bestämts i Bryssel.

    Ingen har någonsin kunnat samexistera med vargen, någonstans. Den är hatad och avskydd varhelst den dyker upp, den har ingen plats i kulturlandskapet och den omintetgör alla möjligheter till gröna näringar.

    På det sätt som detta nu görs kan man utan minsta tvekan påstå att den svenska regeringen säljer ut glesbygden på ett förräderiliknande sätt, man stjäl av jordägarnas grundlagsskyddade rätt till näringsverksamhet. Sveriges senaste regeringar har öppnat dörren för övriga Europa och satt upp skylt med texten ”Kom hit och ta för er”.

    Som det ser ut idag kan man också, utan minsta tvekan påstå att Sveriges regeringar på senare år varit överens om att döda samekulturen, fäbodkulturen, jägarkulturen och att göra överlevnaden på landsbygden hopplös. Det sorgliga är att alla partier är lika skyldiga, alla partier är överens om att landsbygden måste dö för att naiva ekofascister ska få förverkliga sin dröm att fylla länder som Sverige med rovdjur.

    Av detta kan man bara dra en enda slutsats. Något är fundamentalt fel när glesbygdens representanter hela tiden kan köras över av kollegorna från städerna. Landsbygden blir som en sumpmark som alla vill dika ut, utom det fåtal som ska försvara den.

    Det är en motbjudande tanke, men glesbygden är annekterad av galna och naiva ekofascister, vi är förrådda av våra egna riksdagsledamöter och då får vi prova andra grepp, låta andra få chansen att representera oss

    Märkligt,när får dödas av rovdjur så skrias det om plågsam död,när fåren säljes till halal-slaktare så räknas slantarna med glädje,trots att staten betalar ett betydligt högre köttpris till fårbonden för rovdjurens räkning. 

    Jag tror inte att någon enda familj flyttar ut på landet för att det finns varg där. Däremot kommer allt fler att tappa de incitament de haft för att bosätta sig där.

    Osämja mellan landsbygdens boende och de fåtal jägare är farlig för glesbygden

    Rovdjur som symbol

    Så det är inte vargen jägarna hatar – utan den symbol, de följdverkningar och fenomen som vargen har kommit att stå för. Om man har förmåga till att känna empati, så är det faktiskt läge att känna det inför alla de jägare i Mellansverige som inte vågar släppa sina jakthundar, som har berövats sina traditioner och sina möjligheter att kunna jaga som de alltid gjort.

    Det som väldigt många jägare hatar är den maktlöshet, det utanförskap, den situation där deras vardag förändras till det sämre, den rädsla, den oro och det faktum att människor långt bort bestämmer över dem.

    Dessa människor är inte främst jägare. De är pappor, jordbrukare, rörmokare, landsbygdsbor och mycket annat – de är människor. De hatar inte sin maktlöshet för att de jagar. De hatar den för att det tappat tilltron till samhällets vilja och förmåga att hantera deras situation. Allt de känner är stor hopplöshet. De ser ingen väg framåt.
    När man befinner sig i sådan situation känner de flesta människor starka känslor. Jägarna är inget undantag.
    Det här förhållandet har såväl forskare som politiker förstått. Finns det varg, måste den jagas. Därför har man tagit flera riksdagsbeslut som alla säger ja till vargjakt.

    Så om som människor som känner maktlöshet och utanförskap projicerar det på vargen och därför mår bättre av att skjuta varg, ja då

    är det förståeligt, helt ok, och innebär att samhället enligt SJF ska verka för att de får skjuta varg? Wow… är det verkligen så SJF

    resonerar? Vad ska då enligt jägarförbundet människor som inte bor på landsbyggden eller är jagare men ändå känner maktlöshet och

    utanförskap få göra för lätta på sin frustration? Vilka lagar är det förståeligt att de bryter, och vilka av dessa brott ska vi legalisera för

    deras skull? Bilbränder, misshandel, skatteflykt, knarkförsäljning?