generella teman

Förvaltning ses ibland som lagar och regelverket och ibland som gemensam aktivitet.

• I vissa fall – framförallt när kritik riktas – betraktas förvaltningen som det formella regelverket och offentlig verksamhet eller organisation
• I andra fall betraktas förvaltning som en gemensam aktivitet – att sköta vilda djur tillsammans.

Om förvaltning behövs

• På den ena sidan anser några att förvaltning inte behövs – enbart bevarande
• I mitten finns en grupp som ser behovet av förvaltning men meningar går isär när det gäller hur förvaltningen bör ske.
• På den andra sidan är några som inte ser behovet av förvaltning och deras argument är att det ska handla om en minskning av rovdjur och i synnerhet varg.

Det riktas kritik mot förvaltningen av stora rovdjur i Sverige

• Otydlighet i lagstiftning och regelverket samt myndigheters oförutsägbara agerande pekas ut som ett centralt problem.
• Å andra sidan menar många som är del av myndigheternas förvaltningsarbete att förvaltningen fungerar men att det (alltid) finns utrymme för förbättring.

Art- och habitatdirektivets roll

• En del kritik mot förvaltning riktas mot EU:s roll och om direktivet när förtroende för förvaltning diskuteras. Det sägs att det egentliga problemet är att EU bestämmer över skydd för stora rovdjur.
• En stark motröst svarar att Sverige är bunden till att följa EU lagstiftning och att det är lönlöst att prata om huruvida EU:s lagstiftning är bra eller dålig.

Riksdagens målsättningar och hur och huruvida förvaltning organiseras utifrån dessa

• Man bör hålla sig till målen som riksdagen ställer och resonera kring hur de ska uppnås
• Målen ska inte tolkas bokstavligt och det är viktigt att förstå det som ligger till grund för dessa mål. De ska anpassas efter rådande omständigheter (hur olika rovdjursstammarna mår).

Frågan om listning i Art- och Habitatsdirektivet (Annex 4 och 5)

• Stora rovdjur, och i synnerhet varg, bör kunna flyttas från ”strikt skyddade” (Annex 4) till ” den mindre nivå där de ska förvaltas. Det kan också handla om att i vissa fall ändra listning i en viss zon.
• Stora rovdjur är i behov av det strikta skyddet i Annex 4 och det ska inte ändras.

Det finns svårigheter att skapa en konstruktiv samverkan mellan offentliga aktörer och intresseorganisationer.

• Intresseföreningar riktar kritik mot Naturvårdsverket, Länsstyrelserna och regeringen om att de antingen inte vill eller inte förmår att samverka med civilsamhället och organisationer som representerar olika intressen.
• Offentliga aktörer säger att det är svårt att samverka med intresseföreningar på grund av den starka motsättningen mellan dem och deras oförmåga att samverka med varandra.

Det förekommer dessutom ”interna motsättningar” som försvarar samarbete. Dubbla budskap skapar förvirring och minskar förtroende och förutsättningar för samverkan.

• Motsättningar inom intresseorganisationer pekas ut som ett problem. Delar av intresseorganisationer motsäger varandra ibland.
• Att det förekommer motsättningar inom regelverket betraktas av såväl offentliga aktörer som intresseorganisationer som ett problem. Vad som betraktas som motsättning är dock inte alla överens om. Några pekar på målkonflikter (till exempel policy om näringslivsutveckling, landbruk, skogsbruk och bevarande av naturen). Andra pekar på otydlighet gällande miniminivåer för att uppnå ett gynnsam bevarande status.

Samtalet om förvaltning av stora rovdjur präglas av en stark ”vi och dom” retorik.

• På alla nivåer pekas bristen på förmågan eller viljan att samverka ut som ett problem. Problemet betraktas ofta som ”någon annan” som står iväg för eller försvårar samverkan genom sitt agerande.
• I några fall lyckas enskilda personer eller grupper att hitta gemensamma intressen men då möter dessa försök till samverkan motstånd från andra. Det kan handla om att medlemmar i organisationer sätter sig emot samverkan. Det kan också handla om allmänhetens inställning och den högst polariserad debatt som förs i media och på sociala medier.

Syn på EU, ”staten” och politiker påverkar samverkan.

• I debatten på sociala medier och i media förekommer stark kritik mot EU, staten och politiker som inte bryr sig om landsbygden och de som bor där. Här handlar det främst om rovdjurens den upplevda hoten mot människor, dess tama djur och livsstil samt jakt som kultur. Politiker hyllas och kritiseras för deras ställningstagande i denna fråga. (Detta är ett tema som återkommer under flera rubriker längre ner)
• Samtidigt hörs den motsatta rösten som säger att tack vara EU:s art- och habitatsdirektiv, lagstiftning och underordnade förordningar finns det skydd för stora rovdjuren som annars skulle bli utrotade.

Lagstiftning betraktas allmänt som otydlig och föråldrat och, som nämnt ovan, att delar av lagstiftning och policy motsäger andra delar. Det finns dock även här olika tolkningar.

• Kritiken som riktas mot lagstiftning baseras på svårigheten att veta vad som gäller i vissa konkreta fall.
• Kritiken i andra fall handlar snarare om att en inte håller med lagarnas innehåll.

Det finns en allmän uppfattning om att det saknas politisk vilja eller förmåga att lösa problem med lagstiftningens otydlighet.

• Politiker kommer inte överens därför att de är rädda att tappa väljarstöd om de anses välja sida i den polariserade debatten.
• Det är intresseorganisationerna som kan minska polariseringen genom att visa att de är beredda att samverka och respektera varandra.

Det finns oenighet över om lagstiftning kan och bör ändras.

• Några menar att det finns tydliga sätt att förbättra lagstiftning och regelverket som går att genomföra inom ramar för EU-lagstiftning. (till exempel att se till att det finns likhet inför lagen och vilka ärenden ska ges prövningsrätt). Det påpekas att översyn av lagstiftning måste kunna ske genom samverkan mellan lagstiftarna och berörda parter.
• Några menar att det finns motstånd mot att ändra lagstiftning därför att några gynnas av den medan andra är tveksam om politikernas förmåga att enas om föreslagna ändringar.

Domstolar betraktas och används på olika sätt.

• Domstolar anses ha rollen att tolka lagar och klara upp otydlighet i tillämpning av lagar. Domstolsbeslut kritiseras, används som bevis på lagstiftnings otillräcklighet eller används som stöd för ens argument. Hur olika individer eller organisationer förhåller sig till dessa domar beror ofta på sin inställning.
• Samtidigt märks en ökning av att använda domstolar som ett sätt att frustrera eller även sabotera genomförandet av skyddsjakt och licensjakt. I andra fall anses rättsprocesser vara en sista utväg när ens röst inte blir hörd.

Delegationerna har makt att fatta vissa beslut och är rådgivande i andra frågor. Olika meningar råder om delegationernas makt att besluta och påverka.

• Ett perspektiv är att delegationerna bör få mer makt att fatta beslut om jakt på rovdjur (nivåerna, skyddsjakt och licensjakt).
• Den motsatta perspektiv är att Länsstyrelse bör behålla makt att fatta beslut om dessa frågor därför att delegationerna fattar beslut genom omröstning och att representativitet på dessa organ leder till orättvisa resultat (t.ex. att de som stödjer jakt har oproportionellt mycket makt jämfört med de som står för bevarande av rovdjur)

Sättet som beslut fattas i delegationerna är omdiskuterat.

• Ett perspektiv är att representativ demokrati och beslut genom omröstning inte är rätt modell för att skapa samverkan och stärka förtroende. Kritik riktas bland annat mot representanter som ska representera särskilda intressen som dessutom är jägare och då röstar för jägarnas intressen när det kommer till omröstningar.
• Ett motsatt perspektiv är att det inte finns ett annat sätt att fatta beslut än genom en majoritet av representanters röster.

Problem med att beslut överklagas

• Även om länsstyrelsen fattar beslut i samråd med delegationen uppstår problem när besluten överklagas. Besluten överklagas av nationella intresseorganisationer vars intresse representeras på delegationerna eller av aktionsgrupper som inte är representerade.
• Rätten att överklaga beslut försvaras framförallt av de som känner att de marginaliseras på ett eller annat sätt. Överklagan blir det enda sättet som de kan få sin röst hörd.

Delegationerna samverkar mer eller mindre bra i olika län. Det beror på flera olika saker:

• Hövdingens förmåga att leda möten och engagera sig i frågan om rovdjursförvaltning får beröm och kritik i olika län
• Ledamöters förmåga till öppenhet, lyssnande och respekt skiljer sig från län till län
• Stämningen på möten skiljer sig från län till län.

Rovdjursrådet beskrivs som ett rådgivande organ till Naturvårdsverket i genomförandet av rovdjurspolitiken.

• Samverkan mellan NV och NRR beskrivs som positiv. Information delas och förslag tas emot. Den uppfyller sin funktion som rådgivande organ.
• Medlemmar på rådet har uppfattningar som skiljer sig fundamentalt från varandra. De kommer aldrig att enas om vissa saker. En del av det de föreslår och lyckas komma överens om får de ingen återkoppling kring. Det är oklart vilken betydelse som rådet har.

Många på rovdjursrådet är eniga om att lagstiftning är oklart och oförutsebar och att det skapar onödiga problem inom förvaltningen av stora rovdjur. Vad exakt bör förändras har inte undersökts och det kan finnas olika uppfattningar bland medlemmarna. Ett förslag från WWF har inte behandlats på rådet.

Många på rovdjursrådet har uttryckt osäkerhet om nyttan med att delta i revideringen av förvaltningsplanen så länge den inte har något judiskt status.

• Utan att förvaltningsplanen får klart juridiskt status är den verkningslös i viktiga frågor.
• Den har ändå en vägledningsfunktion och viktigt gentemot EU för att visa hur förvaltning av stora rovdjur är tänkt att fungera

När det gäller effekterna av skyddet av tamdjur – såväl boskap som husdjur och arbetsdjur – finns olika perspektiv.

• Många ägare av tamdjur menar att skyddet inte räcker och att framförallt beslut om skyddsjakt bör vara enklare att få. Det finns mycket frustration över krånglet med att få ett beslut, tid som det tar och överklagningar som sker när beslutet väl fattas.
• Motargumentet är att relativt få tamdjur drabbas av rovdjursangrepp och att problemet görs större än vad det bör vara. Andra säger att tamdjur kan skyddas på flera olika sätt och möjligheter är inte uttömda.

Vilka metoder som fungerar bäst är osäker.

• Kritik mot befintliga metoder kritiseras: Att hägna in sina djur betraktas av många som otillräckligt; att ha fårherdar är för dyrt; skyddsjakt regleras för hårt, alternativ som lamadjur fungerar inte; det är svårt att ha fribetande boskap och skydda dem samtidigt.
• Det bör finnas bättre sätt att – tillsammans med tamdjursägare – hitta det bästa sättet att skydda sina djur i olika områden. Ett adaptivt arbetssätt – där tamdjursägare är delaktiga – bör användas oftare.

För många är fäbodbruk och småskalig lantbruk en fråga om identitet och kultur

• Skador som orsakas får många små småskaliga lantbrukare att avsluta sin verksamhet. Detta utarmar kulturarvet och betraktas av många som ett tecken på att politik inte bryr sig om de som bor på landsbygden.
• Motargumenten är att lantbrukare måste lära sig leva med rovdjur och att problemet överdrivas. Exempel från övrig Europa används ofta för att stärka detta argument.

1.7.1 Generellt

Det finns starka motsatta inställningar gällande rovdjur och sättet de hanteras.

Rovdjursproblemet anses vara del av ett större hot mot den samiska kulturen

• Hot från rovdjur och framförallt vargen måste ses som en del av problemet – sen hotas rennäring också av skogsbruk och gruvnäringen. Det finns ett förakt för samernas rättigheter som ursprungsbefolkning.
• Samerna är inte ursprungsfolk. Rennäring är inte en hållbar näring.

Rovdjur hotar rennäring som är del av den samiska kulturen

• Rovdjur anses vara et hot mot samernas traditionella sätt att leva och del av ett mer omfattande inskränkning av samernas rättigheter som ursprungsbefolkning .
• Kontra: rovdjur behöver inte hota samernas traditionella sätt att leva – det finns lösningar utöver de traditionella sätten att ta hand om rovdjur.
  “Det går att hitta lösningar för samexistens mellan renar och varg.”

Samexistens med varg

• Varg och renar går inte ihop.
  Det går inte att bedriva rennäring om det finns varg
• Kontra: Acceptera att rovdjur tar tamboskap. Renar behöver dessutom vara vilda.

Problem när vargarna angriper renar

• Efter vargangrepp är renhjorden svår att hantera. I vissa fall går det inte att använda samma betesmark. Djuren får ingen betesro. Rovdjursangrepp skapar också sorg för renskötare som förlorar sina djur. Många känner sig uppgivna, frustrerade och arga.
• Det går att skydda renar.

Interna konflikter uppstår mellan samebyarna

• När det gäller fördelning av ersättning – som inte räcker till all skada – uppstår konflikter mellan samebyarna. Nuförtiden löses en del av dessa i domstolarna.
• Skulden för dessa konflikter ska inte läggas på rovdjursförvaltning
  

(se https://www.de5stora.com/om-rovdjuren/rovdjuren-och-manniskan/rovdjur-renar/hur-stort-ar-problemet/

https://www.sapmi.se/vart-arbete/rovdjur/rovdjur-och-renar/

https://www.sametinget.se/rennaring_sverige )

1.7.2 Skador och ersättning

Ekonomiska förluster orsakade av rovdjur är större än den av riksdags bestämda mål att toleransnivån ska vara maximalt 10% av en samebys faktiska renantal.

• På den ena säger Sametinget, Samernas Riksförbund (SSR) och forskare tydligt att förlusterna är större än ersättningen samebyarna får för skadorna orsakade av rovdjur.
• På den andra sidan betraktas ersättning som generös och även som ett sätt att artificiellt säkra samernas livsstil.
  

När förluster av renvajor blir större än kalvar som föds, minskar renhjordarna och äventyrar renskötsel på längre sikt.

• Det innebär att rovdjurspolitik riskerar att hota renskötsel som är en integral del av den samiska kulturen
• Rennäring är inte en hållbar näring och existerar enbart på grund av de höga ersättningsnivåer som samebyar får.

Ersättningsnivåerna är för låga.

• Ersättningsnivåerna har inte ändrats på 20 år och räcker inte för att täcka skadorna. Det handlar om mycket mer än bara det som kan ersättas med pengar.
• Ersättningsnivåerna har höjds och bör räcka till förlusterna

1.7.3 Upplevd brist på kommunikation, respekt och delaktighet

Trötthet på dialog

• ”Många har ”dialog” med oss men varje gång är det som att starta på noll. Det är som om de vi pratar med inte förstår eller vill förstå oss”. Trötthet på dialog som inte leder någonvart.

Kommunikation består ofta av information

• Myndigheter kommunicerar genom att informera och i bästa fall lyssna på synpunkter samtidigt som de säger att det är dialog
  Citat: Vi vill att myndigheter ska göra mer än bara informera oss. Det krävs en vilja att samverka. Fråga samebyarna – de har lång erfarenhet av problemet.
• Det är myndigheters som bestämmer. Renskötares önskemål tas väl i akt i beslutandet.

Rättsprocesser i stället för dialog

• Känslan är att samerna inte bli hörda eller tagna på allvar och då vänder de sig till domstolarna – en dyr och slitsam process
  Citat – Vi känner att vi inte bli hörda av myndigheterna och är tvungna att använda oss av rättsprocesser oftare. De är dyra och slitsamma.

Respekt och rasism

• Renskötare och deras representanter upplever rasism från såväl myndigheter som andra aktörer.
• Renskötare särbehandlas.

Lagar och föreskrifter kring licensjakt anses vara otydliga

• Lagarna, föreskrifter och råd gällande beslut om licensjakt betraktas som otydliga:
  • Fastställda miniminivåerna ändras
  • Förutsättningar för att tillåta licensjakt tolkas på olika sätt
• Kontra: lagarna och föreskrifter är så tydliga som de kan vara. Vi har att göra med ett levande ekosystem och inte något statiskt. De kommer alltid att behöva tolkas och det beror på att omständigheter är olika och att de ändras över tid.

Länsstyrelser får inte tillräckligt med tydlig vägledning i beslut om licensjakt

• Naturvårdsverket ger inte tillräckligt med stöd och vägledning till länsstyrelserna för att fatta beslut om licensjakt som inte strider med EU-lagstiftning.
• Naturvårdsverket ger stöd men har inte tillräckligt med resurser och personal

Överklagningar på licensjaktsbeslut skapar problem

• Motståndare till jakt på rovdjur, jaktmotståndare och de som vill skydda rovdjur använder överklagan till domstolar som ett sätt att göra motstånd och sabotera. Jakten försenas och tiden för licensjakt minskas. Det leder till stor frustration. Ensidiga överklagans möjlighet ses som en demokratiförlust samtidigt och sätter käppar i hjulet på förvaltningen.
• Kontra: a) vi utöver vår laglig rätt att överklaga beslut som vi anser inte gynnar bevarande av rovdjursstammarna. Det ska inte tolkas som sabotage eller motstånd till jakt eller licensjakt i sig.

Osäkerhet om sättet licensjakt bedrivs och grunderna till beslut om licensjakt i Sverige är lagligt enligt EU-lagstiftning. Domen tolkas på olika sätt.

• Tapiola-domen i Finland medför också att Sveriges sätt att bedriva licensjakt inte uppfyller kraven i art- och habitatdirektivet.
• Kontra: Enligt vår tolkning anser vi att licensjakten uppfyller kraven

Licensjakt som ett sätt att skapa delaktighet i och förtroende för förvaltning av stora rovdjur

• Skapar en känsla av att vi är med i förvaltningen. Många som vill vara med när det blir licensjakt på rovdjur. Ett effektivt sätt att skapa förtroende hos människor som bor på landet och påverkas av rovdjur.
• Kontra: bidrar inte alls till att skapa förtroende för förvaltningen. Det handlar bara om att kunna döda rovdjur på ett lagligt sätt.

Oenighet och konflikt uppstår kring bedömningen om miniminivåer på olika rovdjursarter och framförallt vargar

• Sättet som miniminivåer fastställs är felaktigt. Det går inte att lita på allt forskare säger – dessutom ändrar de sig hela tiden och många står på bevarande sidan.
• Bedömningen av miniminivåer och det vetenskapliga underlaget för beslut ifrågasätts på felaktiga grunder. Det är ofta en emotionell reaktion mot information som några inte gillar.

 Intentionen med skyddsjakt

• Skyddsjakt är nödvändig för att minska socio-ekonomiska konsekvenser av bevarandet av rovdjur
• Det är bara en ursäkt för att döda rovdjur – tamdjursägare bör ta större ansvar

Reglerna för skyddsjakt

• Reglerna anses vara krångliga därför att det blir svårt att få ett snabbt beslut om att döda ett rovdjur som hotar eller har dödat tamdjur
• Kontra: Reglerna finns till för att säkerställa att rovdjursstammarna inte hotas i onödan.

Myndigheter har skyldighet att skydda tamdjur

• Myndigheter måste skydda tamdjursägare från rovdjur om de vill att rovdjur ska finnas i Sverige
• Det är tamdjurshållare som måste skydda sina djur – det finns ersättning från regeringen och EU för att bekosta skydd

Nivån på ersättning

• Ersättning täcker inte faktiska kostnader som tamdjurshållare bär när de ska skydda sig mot rovdjur eller när tamdjur, jakthundar och husdjur utsätts för angrepp
• Det beror på hur man räknar. Man kan aldrig ersätta alla indirekta kostnader – det är en orimlig förväntning.

Dålig ersättning skadar förtroende

• När tamdjursägare själva måste bära kostnader för skydd och för skador orsakar det frustration och försämrar förtroende för myndigheter i första hand och för staten
• De måste ta eget ansvar och lär sig att leva tillsammans med rovdjuren. Det är inget argument att rovdjuren inte ska finnas. De är del av naturen.

Nivå på kostnader

• Statens kostnad för att skydda mot rovdjur är låg jämfört med andra samhällsrelaterade kostnader
• Rovdjur kostar staten för mycket. Bättre minska rovdjuren då minskar kostnaderna.

Fördelning av resurser

• Staten lägger pengar på rovdjur som skulle kunna användas för att stödja landsbygden. Visar att regeringen bryr sig mer om rovdjur än på landsbygdsbo
• Människor ska alltid hitta något att klaga på.

 Skogsägare har problem med älgar som orsakar skador. Jägarna och skogsägare samverkar för att hålla ner antal älgar. När det finns varg vill inte jägarna jaga och riskera att sina hundar bli dödade eller skadade av vargar. För denna anledning vill skogsägare minska antal vargar.

• Ologisk argumentation. Visar bara hur jägarna utöver makt. Vargar bör vara bra för skogsägarna. Jakt behöver inte ske med lösa hundar. Jägarnas argument är ett sätt att sätta press på skogsägare.
• Det går inte att bedriva jakt med lösa hundar. Det skulle kosta för mycket att anlita jägare som är beredda att jaga i områden med vargar.

Markägare får en inkomst från att tillåta jakt på sina marker. Rovdjur minskar kostnader när antal älgar och annan vilt minskas.

• Detta är en näring som måste skyddas enligt lagstiftning – men det görs inte tillräckligt. Förlorade intäkter ersätts inte.
• Det går att bedriva meningsfull jakt om det finns vargrevir. (naturvårdsverket). Det handlar om girighet. Rovdjur – särskilt vargar – ses som konkurrenter om kött och inkomst.

Spridning av vargar

• Markägare vill inte ta emot vargar på sina områden. Försvarar arbetet för bättre spridning av vargar till nya områden
• Det handlar om okunskap. Förvaltning försvaras om inte markägare vill samverka.